Metoderna för resistensbestämning har 2 olika ambitionsnivåer:
1. Högre nivån = Bestämning av minsta hämmande koncentration (MIC)
Metod:
Bakterien odlas på ett medium med stigande konc av aktuellt antibiotika.
Material och tidskrävande
2. Lägre nivån = E-testen samt lappmetoden.
Metod:
E-test:
En remsa med en gradient placeras på den inokulerade odlingsplattan. Växten hämmas vid en viss antibiotikakonc. Kan Direkt avläsas på remsan.
Lappmetoden:
Konfettistora lappar impregneras med olika antibiotika och läggs på en inokulerad medium. Bakterieväxten hämmas runt de lappar som innehåller verksam antibiotika. Hämningszonens storlek blir ett grovt mått på bakteriens känslighet.
Indelning av bakteriernas känslighet:
Görs av praktiska skäl.
Tregradig skala,
S = känslig. Förväntas svara på behandling med gängse dosering
I = Inderterminant. Behandlingseffekten är osäker
R = Resistent. Ingen behandlingseffekt
Andra metoder för resistensbestämning:
Man använder i vissa fall en biokemisk reaktionsmetod eller en molekylärgenetiskt test.
Biokemisk reaktionsmetod:
Används för påvisandet av betalaktamasproduktion ex. hos H. Influenzae.
Molekylärgenetiskt test:
För påvisandet av ex resistensgenen, mecA hos meticillinresistenta S. Aureus.
Testantibiotika:
man väljer ut representanter av antibiotika för olika grupper för att inte uppsättningen ska bli orimligt stor.
Betalaktamantibiotika:
Ett medel är representant för varje grupp betalaktamer. Ju allvarligare infektionen är, desto fler antibiotika testas.
- Penicillin G
- Ampicillin = peroralt cefalosporin
- Ett eller ett par parenterala cefalosporiner
- Ett karbapenem
Makrolider:
Erytromycin utgör representanten
Tetracykliner:
Doxycyklin utgör representanten.
Alla medel inom denna grupp har likartad antibakteriell effekt.
Aminoglykosider:
Vilket medel som helst.
Viktigaste målbakterierna = enterobakterier samt aeroba G- stavar: 100% känsliga.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar